Att älska och sörja ett djur.

När min hund Sirius dog förändrades hela mitt liv. Totalt. Från det ögonblick tolv år tidigare när jag för första gången såg in i hans bruna valpögon och mitt hjärta översvämmades av kärlek på ett sätt jag aldrig förut upplevt, insåg jag att den jag var och det liv jag hade för evigt skulle förändras. Genom honom. Tillsammans med honom. Men också när jag skulle stå utan honom. Jag visste redan då, att det skulle bli det svåraste jag någonsin skulle gå igenom. Att förlora min hund. Och så blev det.

Det absolut svåraste. Någonsin.

Det jag även var medveten om när Sirius dog, var att jag i min förtvivlade sorg skulle komma att stå hudlös inför att många i min omgivning skulle ha åsikter om att det inte riktigt var ”okej" eller "normalt" att sörja ett djur så som jag gjorde, eller älska någon så mycket som jag älskade Sirius, eftersom det trots allt ”bara vara en hund”. Det var ju inte en människa. Jag förstod att det stöd jag hade hoppats kunna få från vissa, och som jag var i så stort behov av, av den anledningen också skulle bli väldigt sparsamt. Och så blev det.

Så där stod jag. Hudlös. I mina spillror. Utan min hund. Men fortfarande med all min kärlek för honom. Oförändrad.

Många av oss skapar mycket nära band till de djur som kommer in i våra liv. Flera personer har en djupare relation till djur än vad de har till andra människor. För en del kan det vara den första riktigt trygga och sanna relationen. Djuret kan vara den som både visar oss vad villkorslös kärlek egentligen är men också, den som lär oss hur det är att ge villkorslös kärlek tillbaka.

I relationen till djuret finns ofta glädjen, skrattet, lyckan och värmen. Vi följs åt genom livets upp- och nedgångar och ibland vet djuret mer om oss, vilka vi är och vad vi går igenom än vad någon annan gör. Liksom djuret möter oss då vi är som allra mest sårbara, behöver djuret oss livet ut. Ett djur kommer aldrig klara sig själv eller flytta hemifrån och stå på egna ben. Djuret förlitar sig helt på oss och att vi finns där för att se och höra dess behov. För många är djuren således våra barn, våra bästa vänner, våra familjemedlemmar och våra läromästare. Ibland allt på samma gång. Det är en alldeles speciell relation.

När något svårt och omvälvande inträffar som rör djuret finner en del djurnärstående den stöttning de behöver inom sitt närmsta nätverk. Det kan vara vid händelser såsom att djuret blir plötsligt svårt sjukt. Springer bort.  Blir misshandlat. Påkört. Att det dör. Flera personer upplever dock motsatsen. Att vänner, familj, kollegor och hälso- och sjukvården ställer sig oförstående eller oförmögna till att hjälpa.

Här förväntas vi ofta av omgivningen hantera smärtsamma upplevelser på ett annat sätt, då det inte är en människa som drabbats av sjukdom eller som vi behövt ta farväl av. Vi förväntas vanligtvis vara mindre ledsna, mindre sorgsna, mindre chockade eller mindre nedstämda. För att det är ett djur. Och vi förväntas många gånger återhämta oss snabbare. Trots att relationen till djuret kan vara det mest betydelsefulla i vårt liv. Trots att djuret kan vara den vi älskar mest av allt. Många hussar och mattar lider och kämpar på grund av det i tystnad. Och somliga helt ensamma.

Det är inte fel eller konstigt att inte reagera med starka känslor då ens hund dör. Det är inte fel att inte gråta när hästen blir allvarligt sjuk eller att vilja öppna upp sitt hem för en kanin några dagar efter att ens råtta gått bort. Att inte känna behov av stöd i sorgen eller krisen. För, det finns inget rätt eller fel i hur vi reagerar. Vi är alla olika. Vi har även olika relationer till våra djur.

Av samma anledning, är det heller inte fel eller konstigt att fortfarande sörja sitt marsvin tre år efter att ha tagit farväl av det, att uppleva svår ångest och sömnsvårigheter när hunden drabbats av cancer eller att ha blivit traumatiserad efter att ha bevittnat ens katt bli påkörd, att inte längre se någon riktig mening med livet då hästen efter en tjugo år lång vänskap dör. Problemet är om stöd eller hjälp inte finns att få, när vi behöver det.

När jag startade Siriusmottagningen var det för att genom min profession, men också utifrån min kärlek för djur och mitt engagemang för människor, kunna erbjuda just det stöd och den hjälp många personer kan vara i behov av och efterfrågar då något händer deras djur. Att erbjuda en mottagning där det genom samtal ges möjlighet att få sätta ord på, uttrycka, känna, tänka och bearbeta det svåra. Men också få vara i det vackra som hörde livet som delades med djuret till. Att skapa en plats där relationen mellan människan och djuret får stå i centrum. Att relationen blir lyssnad till och blir sedd. Att den får finnas, precis så som den är.

Genom mottagningen och mitt arbete här, vill jag också hedra alla dessa fantastiska relationer. De starka band som knyts över artgränser. Och all den kärlek som finns däri. Det är mitt sätt att säga tack. Till människorna. Till djuren. Att ge något tillbaka.

Med Siriusmottagningen finns även en förhoppning att på individ- grupp och samhällsnivå, kunna skapa en attityd- och normförändring kring hur vi ser på relationer som inte är just mellanmänskliga och att bidra med en ökad förståelse och kunskap för dessa relationers betydelse. Relationens betydelse för människan och för djuret. Den unika relationen människa och djur emellan.

                                                                    //Charlotta