Som djurföräldrar vet vi, från den dagen vi blir matte och husse, att tiden tillsammans med vårt älskade djur har ett slut. För det högst troliga är att vi överlever våra djur. Vi vet att vi kommer få vara med om dess död. Vi vet inte när. Bara att.

När den förberedande sorgen väcks hos oss, handlar det inte endast om att vi förstår intellektuellt att vi står inför ett farväl. Det är också något som känns. I kroppen. Djupt, innerligt och ofta smärtsamt. Det är den emotionella innebörden av den kommande förlusten som drabbar oss. 

Alla sorgereaktioner som kan följa efter förlusten av djuret är vanligt att också uppleva innan djuret dör. Känslor som ofta dominerar vid förberedande sorg är bland annat: 

  • Ångest, oro och rädsla, 
  • Förnekelse 
  • Skuld,  
  • Ledsamhet och besvikelse,  
  • Förlust av mening, 
  • Ilska och frustration, 
  • Skam,  
  • Glädje och tacksamhet 
  • Desperation. 

Vi ska i detta avsnitt se mer på ångest, oro och rädsla.

Oavsett om sorgen vi bär på är sprungen i att vårt djur drabbats av en sjukdom, åldras eller att vi vet att vi kommer behöva skiljas åt av en annan orsak, är det naturligt att vi upplever ångest, oro och rädsla som djurföräldrar.

Att exempelvis känna en oro för hur djuret mår och för dess hälsa är mycket vanligt här.

Vi kan vara rädda för att hunden lider av sin artros på ålderns höst, att det inte ska gå att ge kaninen den livsnödvändiga medicinen, att en plötslig försämring ska ske i kattens sjukdom eller att vi inte ska hinna få hjälp i tid hos veterinär.

Tankar och oro för hur vi som matte och husse ska kunna se och veta när det är dags att ta farväl är även ofta återkommande. Frågor som “är det för tidigt” eller “tänk om jag väntar för länge” kan här mala inom oss dygnet runt.

En sjukdom hos vårt djur eller ett åldrande är heller sällan en rak process.  

Det kan finnas dagar där vår katt äter med god aptit igen eller vår hund gladeligen går en långpromenad på morgonen. Blodproverna som tagits hos veterinären för vår häst är plötsligt bättre och tumören på mjälten har krympt. Vi känner en lättnad och glädje och får nytt hopp.

När symtomen hos vårt djur sedan kanske kommer tillbaka, proverna åter är sämre vid det uppföljande veterinärbesök eller när en ny cancermassa visar sig på röntgenbilderna, ramlar verkligheten och sorgen över oss igen.

Ofta kastas vi mellan hopp och förtvivlan i den förberedande sorgen där ovisshet, ambivalens och rädsla att fatta fel beslut kan kännas tung att bära som djurförälder. 

Och även om vi som mattar och hussar förstår att vi med största sannolikhet kommer vara tvungna att för vårt djurs bästa ta beslut om avlivning, är beslutet för de flesta högst ångestskapande.

Tanken på att ringa det där samtalet och boka tiden hos veterinären för avlivning och sedan räkna ned dagarna, är vanligtvis överväldigande och många gånger omöjligt att förstå hur vi ska hantera.

Delvis för att detta innebär att vi kommer just skiljas åt från vårt djur, men också för att det kan upplevas onaturligt och övermäktigt att vara den som bestämmer om liv och död. Vi vet att det vanligen följer med relationen till ett djur, men även om vi är medvetna om det rent kognitivt, kan känslorna kring det vara komplext.

Det är heller inte ovanligt att känna rädsla eller ångest för hur avlivningen kommer gå till och en del kan vara oroliga att de inte ska klara av att vara med när det är dags att ta farväl.  

Utöver sorgen och ångesten över tanken på att mista vårt djur, kan oro även beröra hur livet ska bli sedan, när djuret dött.

Frågor som exempelvis "Vem är jag utan mitt djur? Kommer jag orka arbeta? Hur ska jag få stöd om jag behöver det? Kommer någon förstå min sorg? Hur kommer mina andra djur att reagera, kommer de också sörja?" kan här vara vanligt.  

Likaså kan existentiella frågor såsom vad händer efter döden, bli extra påtagliga under denna tid.

För vissa ger en tro, andlighet eller inre övertygelse en trygghet vid den förberedande sorgen och inför ett farväl, medan andra kan känna en ångest över osäkerhet och att inte ha ett klart svar. 

Ångesten och oron under den förberedande sorgen kan ge allt ifrån diffusa symtom till tydliga kroppsliga reaktioner såsom hjärtklappning, illamående, yrsel, andnöd, huvudvärk och magont.

Det är inte ovanligt att vi dessutom får koncentrationssvårigheter, förändrad aptit, sömnrubbningar och kanske mardrömmar under den här perioden.

Många upplever en känsla av att inte ha kontroll och att vara maktlös, vilket kan förstärka ångesten. Vissa kan exempelvis få svårt att lämna djuret ensamt om än för en kort stund, försöker ständigt läsa av hur djuret mår, kanske börjar vaka över det dygnet runt för att vara beredd på minsta förändring och kontrollera om det fortfarande andas.

Andra kan istället uppleva det för smärtsamt och ångestfyllt att vara nära djuret och därför dra sig undan periodvis, trots att de egentligen vill ta vara på tiden med sin vän. 

Vi kommer se mer på hur känslor vid förberedande sorg kan hanteras i senare avsnitt.

I nästkommande ska vi ta upp förnekelse som en del av sorgeprocessen.