Förberedande sorg - att sörja ett djur som ännu lever, del 4.

Förnekelse är en normal och grundläggande försvarsmekanism. Den uppstår vanligen som en initial reaktion i samband med chock när vi som djurförälder exempelvis får ett svårt besked hos veterinären att vårt djur drabbats av en obotlig sjukdom, att den där knölen under huden är elakartad cancer eller att djuret inte har så lång tid kvar i livet. Förnekelsen tillsammans med chocken, skyddar oss här från att möta överväldigande känslor och något fruktansvärt i dess helhet, vilket vi där och då inte är rustade att hantera.

Vi tänker kanske att det hela måste vara ett misstag, det kan inte vara vår katt det handlar om, vi kan få svårt att ta in det som sägs, stänger av, zoomar ut, kanske skrattar bort det veterinären berättar eller blir upprörda och arga.

I takt med att chocken avtar, blir vi successivt mer och mer medvetna om situationen såsom den är så vi gradvis kan anpassa oss till den nya verkligheten.

Förnekelse kan också infinna sig av och till när vi vårdar ett sjukt djur eller följer vårt åldrande djurs dagar och ta sig olika uttryck under den förberedande sorgen i takt med förändringar eller försämringar hos vårt djur.

Fysiskt kan förnekelse ge bl.a. spändhet i kroppen, magont och det är inte ovanligt att vi blir irriterade eller nedstämda. Ofta är förnekelsen mer eller mindre omedveten och sällan är den konstant, utan kan komma och gå medan vi steg för steg blir redo att möta känslor och bearbeta det som pågår.

Förnekelse kan exempelvis yttra sig genom att vi:

- Tonar ner djurets tillstånd: Om vår hund inte längre orkar gå långa promenader eller har slutat äta ordentligt, kan vi tänka: "Han har bara en dålig dag, han blir snart bättre."

- Blundar för tydliga tecken på försämring: Vi vill kanske inte se att vår kanin gått ned i vikt eller undviker inledningsvis att väga henne för det är för tungt för oss att få det svart på vitt. Men här kan även en viss “normalisering” uppstå då vi vårdar ett sjukt djur under en längre tid, där vi kanske successivt vänjer och anpassar oss vid djurets tillstånd och får svårt att upptäcka ur ett större perspektiv att djuret blivit sämre.

- Undviker att tänka på och tala om prognos eller framtiden: Här kan vi undvika att prata med veterinären om djurets diagnos och prognos. När veterinären tar upp att det börjar bli dags att säga adjö till vårt marsvin, kan svaret bli: "Vi behöver inte tänka på det än, hon har alltid varit stark."

- Söker nya behandlingar trots försämring/obotlig sjukdom: Vi letar efter möjliga behandlingar även när det inte finns realistiska alternativ och har svårt att acceptera att sjukdomen för vårt får inte går att bota. Det kan låta som: "Vi provar bara den här medicinen också, det måste finnas något mer vi kan göra."

- Undviker att planera det sista farvälet: Att boka tid för avsked för vårt djur kan kännas som att ge upp, så vi skjuter upp det gång på gång: "Inte idag, kanske nästa vecka." När vår partner vill prata om hur vi ska tänka kring alternativ som kremering efter djuret somnat in eller att skapa en minnesplats, kan vi bli upprörda eller säga att vi inte vill prata om det då vår hund ännu lever. Här kan också skuldkänslor påverka.

Förnekelse kan uppstå av flera psykologiska skäl. Utöver det som nämnts ovan kan det handla om:

 - Skydd mot smärta: Att acceptera att ett djur närmar sig slutet kan vara outhärdligt, särskilt när bandet är starkt. Förnekelsen blir ett sätt att skjuta upp avskedet och sorgen.

- Kärlek och ansvar: Mattar och hussar känner ofta ett djupt ansvar för sina djurs välmående. Det kan upplevas som ett misslyckande att acceptera att inget mer kan göras, vilket gör det lättare att fokusera på små tecken på förbättring snarare än helheten.

- Osäkerhet och hopp: Sjukdomsförlopp kan variera, och vissa djur har stunder där de verkar må bättre eller faktiskt mår bättre. Detta kan skapa en illusion av återhämtning och ge oss en anledning att tro att det ännu inte är dags att ta farväl. Förnekelse kan även bli ett sätt att hålla hoppet vid liv, även när tecknen på att slutet närmar sig blir allt tydligare.

- Rädsla för det sista steget: Att fatta beslutet om att avsluta ett djurs liv är enormt svårt och i detta finns många psykologiska mekanismer närvarande. Förnekelse kan vara ett sätt att under en period undvika den tunga bördan av att bestämma när det är dags. Se vidare i del 3 som tar upp ångest, rädsla och oro kring avsked.

Att vara i förnekelse handlar inte om att vara envis eller ovillig att se sanningen. Förnekelse behöver heller inte medföra eller innebära att vi inte klarar av att ta hand om vårt djur. Det kan vara att vi fullt ut uppmärksammar djurets försämrade hälsa, pratar om djurets situation med veterinär, dess sjukdom eller åldrande och planerar avsked men vi kanske håller känslorna på avstånd i perioder. Förnekelsen kan här för vissa vara hjälpsamt för att de som djurförälder inte ska gå under och just istället klara av att vårda djuret och agera för dess bästa.

Om förnekelsen varar för länge eller bidrar till att vi har svårt att ge vårt djur den hjälp hen behöver, är det mycket viktigt att vi själva söker stöd i någon form, så vi kan närma oss och förhålla oss till verkligheten mer adekvat. Eller att personer i vårt nätverk reagerar och hjälper oss så djuret inte riskerar fara illa.

Många djurföräldrar har också bra stöd av vänner eller familj att vårda ett sjukt eller åldrande djur då det kan vara mycket tungt att göra det helt på egen hand. Vi ska återkomma till hur förnekelse kan hanteras och hur vi kan få stöd i känslorna i senare avsnitt.